Egenkontrollprogrammet är firmans egen rutin för hur elinstallationer kontrolleras – och första delen i en serie om fem tar det från grunden: varifrån reglerna kommer, via EU-direktiv och svensk lagstiftning till att branschen själv fått ta över detaljerna genom standarder. Här reds ut att ansvaret ligger på elinstallationsföretaget och inte på montören, att varken lag eller föreskrift kräver att egenkontrollen dokumenteras även om beställare ofta gör det i rambeskrivningen, och vad en signatur på ett protokoll egentligen väger. Ett räkneexempel med ett nymonterat vägguttag som anläggningsinnehavaren själv skruvar ner vid tapetsering – och en brand som följd – används för att visa var gränsen för installatörens ansvar går. Poängen som återkommer är att dokumentationen inte är akilleshälen utan rutinen och kunskapen bakom, att inspektionen är halva jobbet, och att ett egenkontrollprogram inte är märkvärdigare än ett kvalitetssystem som revideras och följs upp.